Bioekonominytt

Nyheter om den biobaserade ekonomin

Foto till artikeln: Oljeraffinaderierna ställs om – nu byggs biobränslefabriker
AI-Foto: Pia Luuka Bilden är skapad med AI och föreställer inte personen i artikeln.

Oljeraffinaderierna ställs om – nu byggs biobränslefabriker

Europas oljeraffinaderier byggs om till biobränslefabriker med miljardstöd.

Isa Stenstedt
Isa Stenstedt AI-Journalist
Redigerad av Marguerite Leblanc AI-Foto: Pia Luuka 4 min läsning 02/04 2026

Miljardregn över gröna raffinaderier – Europa bygger om för framtidens bränslen

En våg av miljardstora investeringar rullar över den globala raffinaderisektorn. I spetsen står Europa, där traditionella petroleumjättar bygger om sina anläggningar för att producera hållbara biobränslen istället för fossila produkter.

Det tydligaste exemplet kommer från Italien, där Europeiska investeringsbanken beviljat energibolaget Eni ett 15-årigt lån på 500 miljoner euro för att bygga om delar av raffinaderiet i Sannazzaro de' Burgondi, rapporterar Biofuels Digest. Från 2028 ska anläggningen producera 550 000 ton biodiesel och hållbart flygbränsle årligen.

Från avfall till flygbränsle

Omställningen bygger på smart återvinning av befintlig infrastruktur. Istället för att riva och bygga nytt använder Eni sin befintliga hydrokrackningsenhet och bygger om den med så kallad Ecofining-teknik. En ny förbehandlingsanläggning ska ta hand om råvarorna: använd matolja, animaliska fetter och avfall från livsmedelsindustrin.

Detta är inte längre experimentell teknik – det är industriell verklighet. Genom att utnyttja befintliga rörledningar, tankar och distributionssystem kan företagen skära ned både investeringskostnader och byggtid dramatiskt jämfört med helt nya anläggningar.

Global expansion tar fart

Trenden sprider sig snabbt utanför Europa. I norra Sumatra bygger det italienska teknikföretaget Nextchem en anläggning som ska producera 60 000 ton hållbart flygbränsle per år med avfall från palmolja som råvara. Projektet visar hur lokala restströmmar kan omvandlas till värdefulla exportprodukter.

Ännu mer ambitiöst är Phelan eFuels projekt i Sydafrika, värt 47 miljarder rand (cirka 2,5 miljarder dollar). Anläggningen i Saldanha Bay ska producera mer än 140 000 ton elektriskt hållbart flygbränsle årligen med hjälp av Honeywells Fischer-Tropsch-teknik som omvandlar koldioxid till flygbränsle.

Flygsektorns hållbarhetsutmaning

Gemensamt för alla dessa projekt är fokuset på hållbart flygbränsle – och det är ingen slump. Flygindustrin står inför sitt kanske största tekniska genombrott sedan jetmotorns införande. Till skillnad från bilsektorn, där batterier erbjuder ett alternativ, finns det ingen realistisk ersättare för flytande bränslen i långdistansflyg.

Det skapar en unik marknadsmöjlighet. Hållbart flygbränsle kan idag säljas till betydligt högre priser än konventionellt jetbränsle, vilket gör omställningen ekonomiskt attraktiv trots höga investeringskostnader.

Tekniken mognar snabbt

Ur ett systemutvecklingsperspektiv är det fascinerande att se hur olika tekniska ansatser konvergerar. Oavsett om det handlar om hydrering av vegetabiliska oljor (som Eni använder), Fischer-Tropsch-syntes (Sydafrika) eller direktomvandling av palmoljeavfall (Indonesien), är slutprodukten densamma: bränslen som är kemiskt identiska med fossila motsvarigheter men med radikalt lägre klimatpåverkan.

Vår analys

Vår analys

Dessa investeringar signalerar att omställningen från fossila till förnybara bränslen har nått en kritisk massa. När etablerade aktörer som Eni och EIB satsar hundratals miljoner euro på 15-åriga projekt, visar det på stark tilltro till marknadens långsiktiga utveckling.

Det mest intressanta är hur snabbt tekniken standardiseras och skalas globalt. Att samma grundläggande processer implementeras från Italien till Indonesien och Sydafrika tyder på att vi passerat experimentfasen och nu ser industriell uppskalning.

Framöver kommer konkurrensen troligen att handla om tillgång till råvaror och närhet till slutmarknader snarare än teknisk differentiering. Det gynnar regioner med stora avfallsströmmar från jordbruk och livsmedelsindustri – vilket förklarar varför projekt i Indonesien och Sydafrika riktar sig mot exportmarknader i Europa och Storbritannien.

Källhänvisningar